och behöfde ej söka länge, förr än jag fann nummer 17. Det numret stod öfver en liten, grönmålad dörr på ett mycket oansenligt hus, på hvars låga framsida syntes ett enda fönster, midt öfver gatdörren, med lika grönmålade och tillslutna spjäl-luckor. Huset föreföll mig obebodt. Alt var tyst och stilla i granskapet.
Det ser just icke mycket inbjudande ut, tänkte jag och förvånade mig öfver att en så framstående målare bodde i ett så tarfligt hus vid en lika tarflig och undangömd gränd. Jag ringde emellertid på den stängda dörren. Något ljud af en portklocka kunde ej förnimmas, hvarför jag höjde handen för att ringa ännu en gång, men i samma ögonblick öppnades dörren på vid gafvel. Någon portvakt syntes icke till och ej häller något annat lefvande väsen. Jag trädde in i en stor förstuga, utrustad som ett österländskt tält, och så snart jag tagit ett steg innanför dörren, slogs denne igen af sig själf.
Det stötte på äfventyr, tyckte jag och såg mig omkring i det prydliga tältet.
Midt emot dörren föll ett förhänge i tunga veck framför en öppning på tältet. Jag drog varligt en flik af förhänget till sidan och såg — en bred, öppen gång, bildad af lummiga och ganska höga träd.
Det var öfverraskande, när man kom från den lilla trånga gränden och genom det hemlighetsfulla tältet. En doft af frisk grönska och blommor strömmade mot mig. Innan jag hunnit öfvervinna min förvåning, syntes en gammal man komma mig till mötes med spörjande blickar.
»Monsieur Alaric?» frågade jag tvekande.
»Han är hemma,» sade den gamle mannen, bockade sig och bad mig göra mig besvär att följa sig.
Den vackra, öppna gången förde in i en liten park af högstammiga akasieträd och andra ädla trädslag, friska
