hus sågo vi ej. Alt var grönska i täta klungor, här och där genombruten af solstrålar, af ett utkik till den blå luften och af en skymt af dammen med vattenkonsten — många mil från den store staden, skulle man kunnat tro.
Och i denna härliga omgifning satt ägaren och talade om det lilla huset på Besvärsgatan i Stockholm med dess ruskiga träbråte, svinstior och fattigdom. Han talade om sin egen ungdoms fattigdom i mer än ett afseende. Ingen bitterhet märktes i hans ord, inga hårda uttryck, ingenting af den konstnärslärling som kände hat och afund till yrkesbröder och hätskhet mot människorna i allmänhet. Han var den lycklige och prisade mästare som såg alt med milda ögon och kände sig vänligt stämd mot hela mänskligheten.
»Men hur . . .»
»Huru jag blifvit en bättre människa än unge Alvin var, menar du, en sannare konstnär efter hvad jag inbillar mig och äfven kanske ser litet skapligare ut och har en angenämare omgifning än vid Besvärsgatan? Jo, det är min hustrus förtjänst . . . Ja, du ser förvånad på mig, och det finner jag ganska förklarligt. Man skulle knapt tro det, när man ser, att hon envisas med att på ateliern fullborda sina landskap, men så är det likväl . . . Se här en så god cigarr man möjligtvis kan komma öfver i Paris. Tänd, rök och hör!»
Och han förtäljde:
En morgon hade han, efter en sömnlös natt, tagit farväl af den usle bostaden, men icke sagt något afskedsord åt sitt vänliga värdfolk. Det var otacksamt, men därpå tänkte han ej, då han med elfenbensskrinet under armen begaf sig utför den rankiga trappan och lotsade sig ut mellan svinstiorna. Han tänkte blott på
