att för alltid lemna det samhälle som, enligt hans åsigt, förföljde honom och föresatt sig att förgöra honom.
Skrinet var hans enda rikedom, hans enda arf, och ända till den stunden hade han förvarat det som en helgedom hvilken ej kunde öfverlemnas åt pantlånarne och ännu mindre afyttras. Han bar det till fru Walls antikvitetsbod vid Drottninggatan. Nu skulle det varda hans räddning.
Fru Wall hade under den senare tiden af Alvins stockholmsvistelse köpt några gamla taflor af honom. För inkomsten af dem hade han fått medel att gå omkring och sprida hätska ord om kamrater och lärare. Nu sålde han skrinet till henne för några få riksdaler, men med vilkor att få återköpa det inom viss tid. Fru Wall visade sig mycket medgörlig. Hon hyste medlidande med den fattige, olycklige konstnären, hvars förhållanden hon lärt känna.
Med de penningar Alvin erhöll i antikvitetsboden gick han raka vägen till Riddarholmen, steg om bord på ett ångfartyg och for till Örebro. Han vandrade genom en stor del af Nerike utan att hafva gjort upp någon plan för sin vandring, utan att hafva något mål för sin verksamhet. Han gick i dystra tankar och undvek så mycket som möjligt mera bebodda orter. Han tyckte blott, att han ville fly långt bort från den »usla afundsjukan» inom hufvudstadens konstnärskretsar, och den afundsjukan kunde nog sträcka sig långt in i Nerike, inbillade han sig.
Men respengarne räckte ej länge. En dag fann han sig utan vidare tillgångar. Han hade då kommit till Karlskogatrakten och stod vid den forssande Letelfvens brädd, funderande på, om det ej vore så godt att för alltid söka glömska i »Lethes vågor». Men på stranden
