Den här sidan har korrekturlästs
184
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

midt emot såg han ett ungt, vackert fruntimmer som satt och tecknade.

Hon tycktes ej varseblifva honom, men han stod och stirrade på henne såsom på en uppenbarelse af underbar art, dittrollad endast för hans skull, och den uppenbarelsen ledde hans tankar in i en annan strömfåra än Letelfvens. Han såg på den vackra flickan och tänkte åter på sin konst, och de gamle drömmarne om ära och storhet började å nyo sin dans i hans hjärna.

Kärleken till lifvet och konsten vaknade hos honom. Han såg sig åter med pallett och pensel i handen framför en tafla som fylde honom själf med beundran och, hvad märkvärdigare var, väckte beundran äfven hos andra. Han hörde tydligt bifallssorlet.

Under honom brusade elfven, omkring honom susade skogen, öfver honom sväfvade hvita skyar med gyllene bräm, men det var icke landskapet, det friska, kärnkraftiga Karlskogalandskapet som han fäst på duken i i sina tankar, utan taflan återgaf en skön kvinnobild, målad efter naturen, realistiskt sann och dock förverkligande den unge konstnärens mest idealiska drömmar. Hon log så mildt och uppmuntrande mot honom. Det var konstens egen gudinna, tyckte han, och likväl ett människobarn med kött och blod och rent jordiskt kvinligt behag. Det var hon på stranden midt emot.

»Hon är min!» utropade målaren. »Det är hon som skall skapa min lycka!»

Han var väl litet galen i detta ögonblick, och ej så litet, men så hade han ej häller smakat någon lekamlig spis sedan den föregående dagen.

»Herren är väl inte från den här trakten, kan jag tro?»

Med den frågan på god karlskoga-munart väcktes Alvin ur sin dröm.