hade göromål vid masugnen. Någon kolarkvinna vore det väl ännu mindre, efter det hon sett så ljuslett ut.
Men herrskapsfolk då?
Icke häller. Brukspatrons själfva vore bortresta, och kyrkoherdens gamla hushållerska kommer aldrig så långt som till elfven.
Nej, det hade nog varit skogsfrun.
Det var smedens bestämda åsigt, så vidt det ej varit någon elfjungfru.
»Skogsfru eller icke skogsfru, elfjungfru eller hvad som hälst, så måste jag måla den bilden,» sade Alvin, »och det efter naturen, i fullt dagsljus.»
Det var första gången han tänkte sådant. Han hade plötsligt fått sina ögon öppnade för sanningen i målning. Han viste ej själf riktigt, huru det gått till.
»Den modellen måste jag ha!» utropade han.
Smeden satt och tuggade på en fläsksvål och stirrade på sin gäst.
»Gud bevare förståndet!» sade smeden.
Men efter som gästen vore en riktig konstmålare från Stockholm, föreslog smeden, att denne skulle måla kistor och skåp hos bruksfolket. Det funnes nog de som ville hafva sådan granlåt i sina stugor.
Alvin tackade, men sade tvärt nej till anbudet. Han ville åter gå till elfstranden. Dit stod hans håg. Detta fann smeden betänkligt, efter som det icke stode rätt till, och smeden vardt riktigt glad, då en prestman kom åkande i ett ärende till bruket.
Det var kyrkoherden från en grannsocken, därjämte prost och således riktigt styf, när det gälde att motarbeta skogsfruar, löfjerskor och andra trollpackor.
Med prostfar måste stockholmsherrn göra bekantskap, förklarade smeden.
