När bilden var färdig, fann han, att han aldrig förr målat något så bra, och likväl var han ej fullt nöjd. Under det dagliga umgänget med den unga konstnärinnan, ty hon var verklig konstidkerska, hade så många nya utsigter öppnats för honom, så mången ny erfarenhet trängt sig på honom. Han började se konsten från en helt och hållet ny synpunkt, och med dessa insigter förenade sig känslor som han aldrig förr erfarit. Han var naturligtvis kär i den vackra och älskvärda flickan, i den förträffliga konstnärinnan.
Gerda var ej häller nöjd med bilden, och det sade hon honom helt öppenhjärtigt, om också med vänliga och milda ord.
Han erkände, att hon hade rätt. Aldrig förr skulle han hafva gjort ett sådant medgifvande.
»Jag finner, att jag ingenting kan,» sade han, och det kom en liten sky af det forna svårmodet och drog öfver hans anlete.
»Nu har herr Alvin kommit till en god vändpunkt,» sade Gerda och smålog så vackert.
»Men jag vill lära mig,» utropade han, och svårmodets sky vek undan för den fasta förtröstans glada solstråle.
»Nu är herr Alvin redan inne på den bättre vägen,» sade Gerda och smålog ännu vackrare.
»Vill fröken Gerda hjälpa mig fram på den vägen? sporde Alvin med mycken värme i uttrycket.
»Gärna!» utropade hon, men därpå rodnade hon och drog undan sin hand som han fattat.
»Jag kan inte arbeta, om jag inte är i Gerdas närhet,» förklarade han ännu varmare.
Hon log och räckte honom frivilligt den nyss undandragna handen.
