Det var tillräckligt tydligt, tyckte han, gick utan dröjsmål till hennes far och förklarade, att han icke kunde lefva, mycket mindre varda den store konstnär som han ämnat, om han ej finge gifta sig med fröken Gerda.
Gubben Rosenfält såg litet öfverraskad ut, kanske till och med litet förargad, men så skrattade han, kallade Alvin en stor tok och sade sig vilja inhemta sin dotters mening.
Han brukade alltid inhemta dotterns mening, och alltid vardt den meningen den afgörande.
Den gången nöjde Rosenfält sig dock icke med blott Gerdas mening, utan skref äfven till Stockholm för att där inhemta upplysningar om den unge målaren.
Snart fick han bref, läste det uppmärksamt och utbrast därefter i ett långt och skallande skratt. Då han sent om sider upphörde att skratta, omtalade han, att från Stockholm ingått den upplysningen, att f. d. eleven vid de fria konsternas akademi Alrik Alvin för länge sedan dränkt sig vid Skinnarviken.
»Låt dem tro det!» utropade målaren. »För Stockholmsverlden vill jag vara död.»
Gubben Rosenfält puttrade litet och menade, att han icke ville gifta sin dotter med en karl som dränkt sig vid Skinnarviken, men då Gerda icke själf hade något däremot, så var det åter hon som fick sin vilja fram.
Kort tid därefter voro Alrik och Gerda man och hustru, och aldrig har man väl sett ett lyckligare konstnärspar.
»Gerda säger, att du och hon nu skola studera på fullt allvar,» yttrade Rosenfält morgonen efter bröllopet, »och då måste ni väl resa. Det kostar på mig att stanna
