jag fick se i går? Jo, det är både synd och skam att tala om det. Tilda, den där slinkan som jag fick i förre månaden för mina synders skull, hade skaffat sig en hatt och ville ta den på sig, när hon i går hade sin utsöndag, men den som tog hattskrållan från henne, det var jag.»
»Hvarför det, kära fru Blom? Flickan hade väl ärligt köpt sig hatten,» anmärkte mamsell Engelbert saktmodigt och småleende.
»Hvarför? Hvarför? Det frågar mamsell. Skall en piga kanske kläda sig i hatt liksom sin matmor?»
Fru Blom såg riktigt ond ut, och kaffet höll på att kväfva henne. Hon fick en svår hosta.
»Drick en tår kaffe till, så går det öfver,» uppmanade värdinnan.
»Tackar, tackar! . . . Se så, nu är det bättre. Men det fick jag bara för Tildas skull.»
»Tänk inte på henne nu längre.»
”Jo, det måste jag väl, då hon bär sig åt på det ogudaktiga sättet. Tror mamsell, att jag föder henne andligen och lekamligen och rikligen lönar henne för att hon skall gå klädd i hatt? Nej, jag tackar! Det skall väl vara skilnad på folk och tjänstfolk, skulle jag ödmjukast tro. Men det är en dålig tid, skall jag säga, den vi lefva i. Den gudomliga ordningen öfverträdes hvarje dag. Det säger pastor Mildner också. Han kommer till mig en gång i veckan och förmanar mina pigor. Men ingenting hjälper. Såg jag inte här om dagen kanske, att de stodo och flinade åt pastorn, bara han vände ryggen till? Jag såg det med egna ögon, och de ska’ nog få igen det. En sådan ogudaktighet måste straffas. Men verldens sista tid är snart inne, då domen kommer, och fåren och getterna . . . och getterna . . .»
