flickas. Hon skötte de husliga bestyren med samma raskhet och kanske med mycket mera godt lynne än mången husmoder som aldrig läst annat än katekesen och en och annan, god eller dålig roman.
Den så kallade sköna literaturen var henne ej häller främmande. Hennes far hade visst icke förbjudit henne sådan läsning, men han hade ledt hennes val, till dess hon själf kunde döma om godt och ondt. Han sörjde öfver, att hans hustru så tidigt dött och lemnat honom ensam med dotterns uppfostran, men han ansträngde sig för att så mycket möjligt var ersätta dottern denna förlust, och hans ansträngningar lyckades.
»Man hinner med ej så litet, blott man rätt indelar sin tid och tager vara på ögonblicken,» brukade professorn säga, och den grundsatsen stod för alltid inpräglad i dotterns minne.
Men hvad Karin aldrig hann med, det var att sysselsätta sig med onödigt prat och att egna sig åt betraktelser öfver andra människors enskilda förhållanden, lika litet som att bråka med alla de tomma, så kallade »gudaktighetsöfningar», med hvilka så många kvinnor fylla sin tid, emedan de icke äga förmåga att använda henne på ett för dem och andra mera tillfredsställande och i själfva verket mera religiöst sätt.
»Gud nåde mig för den flickan, jag ser henne aldrig läsa i psalmboken,» klagade en gammal fränka till professorn.
»Karin älskar poesi och känner nog till hvad som af verklig sådan finnes i den boken,» anmärkte professorn.
»Och så sällan hon går i kyrkan?» fortfor den klagande.
»Skaffa oss predikanter som kunna intressera en bildad människa, så skola både Karin och jag infinna oss,»
