här pröfningen fick du för att du skulle ödmjuka dig under den eviges straffande hand.»
»Hvarför skulle den evige straffa mig?» frågade Karin. »Har tant fått någon särskild upplysning i det fallet?»
»Kors, så du talar, genstörtiga barn!» utropade gumman. »Finner du inte, att din fästman togs ifrån dig för att du skulle vända dig till den evige brudgummen? Invig nu ditt lif åt herren, afsvärj verldens syndaståt och förena dig med dem som arbeta på blott sin egen frälsning.»
»Det tycker jag vore bra egennyttigt,» invände Karin. »Jag tror, att jag nu ensam får arbeta på hvad Karl och jag annars gemensamt skulle hafva sökt uträtta, att lefva och verka för våra medmänniskor. Inte må tant tro, att jag ämnar lägga armarne i kors och bara sjunga psalmer. Det skulle Karl aldrig hafva tyckt om . . . Ja, ja, blif nu inte ond, lilla tant, men lika visst som min förlust aldrig kan ersättas, lika säkert ämnar jag ej taga den till förevändning för att, som tant säger, bara tänka på min egen frälsning.»
Men tanten var ond, och det på fullt allvar.
»Det gör mig ledsen, tant,» sade Karin och såg så innerligt godt på gumman, »men från min öfvertygelse viker jag aldrig, och hvad Karl och jag kommo öfver ens om skall jag obrottsligt hålla. Det vet jag också, att min far skulle gilla.»
»Jo, jo,» mumlade det gamla fruntimret och vaggade hufvudet, »äplet faller ej långt från trädet. Men om du viste hvar både din far och din fästman, de ogudaktiga människorna, nu dväljas och om du kunde höra deras tandagnislan, så . . .»
»Tant!» utropade Karin och vardt också ond, och äfven hon på fullt allvar.
