De sågo hvar andra ej på många år efter den dagen, men då den gamla slägtingen låg på sin dödsbädd, gick Karin dit och talade vänligt med henne.
»Det var bra, att du kom, Karin,» sade gumman, »så att jag kan få tillfälle att förlåta dig . . . När man skall gå in i den eviga fröjden, måste man förlåta dem som gjort oss skada. Det har man igen. Inte för att jag tror, att jag inte skall bli frisk igen. Jag har bedt till gud om det, och en rättfärdigs böner kan herren icke stå emot. Men . . . det kan ju vara bra att ha undangjort alt som ger oss rätt att ta emot lifsens krona. Ser du . . . ack, hvad det är svårt för bröstet nu . . . ser du, Karin, jag har aldrig tänkt på annat än min egen salighet, och för att vara säker om den har jag också sökt värfva andra själar. Sådant skrifves oss till godo och är nog också skrifvet mig till vinst i den eviges bok . . . Jag . . . jag längtar att få min belöning, men ännu torde jag få mina böner uppfylda och lefva kanske många år . . .»
Strax därefter var gumman död.
»Frid med henne?» sade Karin. »Visst var hon litet egennyttig i sin salighetssträfvan, men hon var nog en ärlig själ i alla fall.»
Och det senare måste den som ville vara rättvis säga om Karin Engelbert också. Hon sörjde sin aflidne fästman djupt och innerligt, men hon drog sig icke därför till baka från verlden.
»Inte har jag rätt till det,» sade hon.
Andra friare kommo, men Karin gaf dem alla ett bestämdt afslag.
Brita skall inte tro, att jag ger bort de här korgarne bara för att jag anser mig skyldig att vara trogen mot Karl efter döden. Det vore bara galenskaper. Nej, men det är ingen af de här friarne som behagar mig, ingen
