»Kan nog tro det, hm, hm! Många stackare som aldrig ha råd att gå på teatern önska sig nog dit i morgon . . . Hör på, känner herrn några fattiga sömmerskor? Ja, ja, förstå mig rätt. . De behöfva inte vara vackra och inte unga häller, men anständiga och hyggliga.»
»Ne-ej, jag kan inte . . .»
»Jag säger ännu en gång: förstå mig rätt. Jag kan ju få förtro mig till herrn? Vi ha känt hvar andra i många år och riktigt sympatiserat, tycker jag . . . Stoppa nu en ny pipa och hör på mig. Jag vill, att herrn skall hjälpa mig litet. Se, jag har ett eget yrke som ingen annan menniska känner till, och det är just om det jag vill tala.»
Jag såg sannolikt mycket nyfiken ut.
»Nu väntar herrn sig få höra något besynnerligt,» fortfor gubben, »men det är inte besynnerligt alls, tvärt om ganska enkelt och naturligt. Jag har åtagit mig att vara eller själf utnämt mig till ett slags rolighetsminister för okända fruntimmer, fattiga förstås . . . Herrn sitter och stirrar på mig, men jag är inte tokig, och saken är ganska enkel. Hör på, skall herrn snart få alt i hop klart för sig. Efter jag kommer och ber om herrns bistånd, är det väl också nödvändigt, att jag inte sticker under stolen med något.»
Den gamle Allander ingick i en mycket omständlig redogörelse, hvars hufvudinnehåll var följande:
Då han utnämts till kammarförvandt, tyckte han, att han kanske kunde gifta sig. Han friade till en ung och hygglig flicka som såg rätt bra ut, hade fått en någorlunda god uppfostran och som troddes få ärfva icke så litet.
»Allander kommer nog att gå långt på
