»Hon är bra underlig,» sade många. »Inte passar sådant där för en ung flicka. Nu skall man få se, att hon också ämnar läsa latin och grekiska med ungarne.»
Det tålde dock länge, innan det kom till latin och grekiska. Mycket annat måste innan dess uträttas, och det var sannerligen icke några småsaker som Karin Engelbert åtagit sig: att af de eländigaste, i andligt mörker och lekamlig smuts redan till en del fördärfvade barn göra upplysta, renlighetsälskande, goda och nyttiga människor.
»Kära Karin, hvad du måtte ha odrägligt tråkigt,» sade hennes väninnor, då de någon gång besökte henne.
»Tråkigt!» upprepade Karin och skrattade sitt vanliga, ungdomsfriska skratt. »Nej, det har jag inte känt något af. Tror ni, att jag har tid att få tråkigt?»
Hon var ständigt samma glada, vänliga och hjärtliga Karin Engelbert som blickade frisk ut i verlden med sina klara och vackra ögon och hade ett godt ord åt alla med hvilka hon kom i beröring, först och främst åt sina »kära ungar».
»Karin är verkligen märkvärdig,» sade Brita, »men mig förvånar det visst inte.»
Brita sade aldrig »mamsell Karin». Dels ville Karin icke, att hennes gamla trotjänarinna, uppfostrarinna och väninna skulle säga »mamsell», dels föll det ej häller Brita in att byta bort det gamla, kära tilltalsordet som hon brukat från Karins spädare år.
»Det är en opassande förtrolighet,» sade många hvilka saken ingalunda rörde, och ännu värre togo de vid sig, då de erforo, att mamsell Karin och gamla Brita åto vid samma bord.
»Jo, det är rätta sättet att göra pigor sturska,» sade några fruar.
