Den här sidan har korrekturlästs
209
EN UNDERLIG MAMSELL

»Den där mamsell Engelbert ger alt för farliga föredömen,» sade andra. »På det sättet få vi väl en gång passa upp på vårt tjänstfolk.»

»Och så hon uppfostrar de där barnungarne se’n,» hette det vidare med hufvudskakningar och axelryckningar. »Hon borde väl öfva in dem att bli pigor och drängar, att låta dem veta hvilken plats de tillhöra, att först och främst göra dem ödmjuka och underdåniga; men i stället lär hon dem allt möjligt som man får lära i de bästa pensioner och leker och skrattar med dem och låter dem roa sig. Hon är bra underlig.»

När sådant tal kom till mamsell Engelberts öron, sade hon helt lugnt:

»Jag söker att uppfostra dem till människor i främsta rummet, och därtill behöfvas kunskaper och ett förnöjdt sinne, lika väl som sträng pligtkänsla och vana att lyda samvetets röst samt kraft och förmåga att lita på sig själf.»

Hon tog många barn i sitt hus och släpte icke af dem, förr än de på ett eller annat hederligt och nyttigt sätt kunde försörja sig.

»Alla måste åt minstone till det femtonde året hafva lika undervisning,» sade hon, »ty ingen människa har ju mer rätt till kunskaper än någon annan.»

Det var en »filantropi» som många tyckte närma sig till »kommunism».

»Nog går det an med mine gossar,» sade hon, »ty när de hunnit till det tionde året, få de gå i de offentliga skolorna. Det kostar ingenting eller åt minstone mycket obetydligt. Värre är det med flickorna. För dem finnas inga sådana kostnadsfria skolor, och som jag inte har råd att skicka dem i enskilda undervisningsanstalter och häller just inte har stort förtroende för sådana, måste jag själf undervisa dem. Men jag låter dem hålla

14