tandagnisslan afsvärja verldens sträfvan och egna sig åt upprepandet af långa böner, afsjungandet af långa obegripliga psalmer och afhörandet af lika obegripliga predikningar kunde göra sig säkra om himmelriket. Dessa skulle vara de utvalda och de skulle förakta och motarbeta »verldens barn», understöda hvar andra, men med helig vrede göra de ogudaktiga sig underdåniga. Själfva voro de »Guds barn» och upprättade ett sällskap som tog namnet De heligas arfslott.
Karin Engelbert tog icke mycken kännedom om det heliga sällskapet, utan fortfor att egna sig åt sin verksamhet. De heligas arfslott fäste dock större uppmärksamhet vid henne och hennes arbete, och inom arfslottens styrelse beslöts, att man skulle försöka vinna henne.
»Värre synderska finnes kanske inte,» hette det, »men så mycket större ära då att eröfra henne för der heliga saken.»
Man insåg, att en person med hennes stora förmåga skulle kunna göra »den heliga saken» en utomordentlig nytta. Dess utom hade hon ju namn för att vara »fritänkerska», och en sådans omvändelse vore ovärderlig och skulle draga kanske hundratals med sig.
Först kom pastor Mildner och gjorde mamsell Engelbert flera besök, talade som en bildad man och sökte att vinna hennes förtroende. Hon tog vänligt mot honom, gjorde gärna redo för sina åsigter inom uppfostran och undervisning och hörde tålmodigt på hans framställningar, men skakade på hufvudet åt dem, ehuru han med stor försigtighet aktade sig att alt för bjärt framhålla sina egentliga afsigter. Men då han slutligen började gå mera öppet till väga, förklarade hon rent ut, att han icke skulle invagga sig i något hopp om hennes omvändelse.
Pastorn gick ifrån henne med raseri i hjertat, »ett heligt raseri efter guds sinne», såsom han förklarade för
