ämbetsmannabanan,» sade alla människor. »Det är icke något parti att förakta.»
Allander var en glad karl, det var hufvudsaken, tyckte unga Euphrosyne som själf var en mycket glad flicka, men just icke haft så roligt i föräldrahuset.
»Vi skola roa oss duktigt,» sade hon och räckte leende sin hand åt friaren.
»Vi måste lefva mycket sparsamt,» sade Allander strax efter bröllopet.
»Å, jag har pengar,» anmärkte den unga, glada frun.
»Dem har jag inte sett till ännu,» erinrade mannen. »Dina föräldrar släppa min sann ingenting från sig så länge de lefva, och inte önskar jag lifvet ur dem.»
»Men jag vill ha roligt,» förklarade frun.
»Visst skola vi ha roligt,» sade Allander. »Både du och jag äro ju glada människor och kunna skratta rätt godt till samman. Du har ju mig, kära Euphrosyne.”
Då skrattade fru Allander visserligen, men det var ej tillräckligt, tyckte hon. Under vintern ville hon ofta gå på teatern och vara med öfver alt, där det gafs några glada förströelser. Det hade hon väntat sig och efter sådant längtade hon.
»Det är dyrt att gå på spektaklet,» sade mannen, »och ännu dyrare att lefva med i sällskapslifvet. Jag har dess utom inte tid. Presidenten har fått ögonen på mig, och arbetar jag duktigt, får jag min lilla kamrersfullmakt kanske snart nog, och sedan ger jag mig inte, förr än du har rätt att kallas kammarrådinna.»
Det kunde nog låta bra, medgaf hustrun, men inte ville hon hafva tråkigt under det hon väntade på kammarrådinne-titeln.
Allander skrattade och var älskvärd på bästa sätt. För att icke göra sin man ledsen, skrattade frun också,