Karin teg äfven nu, men erfor en obehaglig känsla. Skulle det vara tänkbart, att De heligas arfslott begagnat sig af Britas ålderdomsbräcklighet och lockat henne till sig? Det föreföll Karin likväl så omöjligt, att hon åter slog bort misstanken. Men en dag började Brita hålla en sträng predikan för mamsell Karin om dennas »syndafullhet» och om att hon nog skulle komma i de osaligas boningar, i svafvelpölarne och eldregnet. Själf hade Brita lyckligtvis fått ögonen öppnade medan det ännu vore tid, och redan samma dag ämnade hon flytta till den gudfruktiga familj som på pastorns och fru Bloms förböner åtagit sig att vårda hennes siste dagar och bereda henne för inträdet i det himmelska ljuset.
Karin stod slagen af häpnad och sorg. Således hade man tubbat äfven hennes barndoms vårdarinna och hennes lifs trogna medhjälperska och väninna.
Hon stod ensam i verlden. Nej, hon hade den talrika skara som hon redan uppfostrat, och ännu de barn som funnos i hennes hem. Alla dessa älskade och vördade henne och de fleste gjorde henne glädje. Det behöfdes också tanken på detta för att öfvervinna de för hvarje dag ökade bekymren. Men flertalet af hennes forne myndlingar vistades på aflägsna orter, och hvar och en af dem var sysselsatt med att själf strida lifvets hårda strid. Att de kunde strida hade de Karin Engelbert att tacka, men hon ville icke att de därför skulle dragas från deras egna värf. Hon lät dem icke ana sina sorger. Den själsstarka och frimodiga kvinnan var hårdt pröfvad, och utan sin själsstyrka och frimodighet hade hon otvifvelaktigt dukat under.
Så kom en tid, då Karin Engelbert ej längre hade något eget tak öfver hufvudet samt endast med största svårighet kunde få bo under andras. Inteckningarne i
