Den här sidan har korrekturlästs
225
PLANCHE & C:O

fuskaren i Östra Kvarngränd. Trastar och finkar hörde jag icke till; näktergalar hafva aldrig funnits vid Tjärhofsgatan; men däremot hörde jag en liten gris grymta från ett hörn af gården.

»Det är en rar gris,» sade min värd. »Jag har aldrig haft maken sedan salig hustru min dog. Men vet herrn, huru jag kom öfver grisen?»

Nej, det kunde jag icke veta.

»Jo, jag fick höra, att presten i Brännkyrka skulle ha så rara grisar. En söndag gick jag dit ut och ville komma i affär med pastorn, men det vardt ingenting af. Han behöfde inga likkistor, sade han, hvilket jag tyckte vara bra dumt; men då kom jag i håg, att jag hade två kärleksgudar i trädgården . . . ja, herrn ser den ene där borta. Jag sade ingenting vidare åt pastorn, men söndagen därpå for jag åter till Brännkyrka och hade min lille gud med mig, och . . . jag reste hem med grisen, jag. Kärleksguden vann pastorns tycke och gör nu tjänst som kyrkängel, men grisen är min och skall gödas ända till jul. Kom då hit, skall herrn få smaka på skinka som står i mantal. Det är Kalle som får sköta grisen, och olycklig den pojken, om han inte passar upp riktigt i svinstian.»

Mäster Plank fortfor att prata, sparfvarnes skojande var i tillväxt, grisen grymtade alt starkare, men alla dessa ljud öfverröstades af ett barns klagoskri. Det lät ohyggligt, och jag rusade upp med den hastighet, att jag höll på att tumla på hufvudet ned ur linden.

Min värd skrattade, då han fick veta orsaken till mitt upprusande. Nog hade han hört skriket, förklarade han, men det vore icke något att fästa sig vid. Det vore bara Kalle som skrek för att han finge stryk af gesällen.


15