»Pojkar ska’ alltid ha stryk,» sade Plank och uppmanade mig att dricka.
Kalle kom gråtande ut från verkstaden, men då röt mästaren till honom, att om han icke genast slutade upp med tjutet, skulle han få smaka mästarens egen karbas. Kalle hade alldeles icke rätt att tjuta, hvarken när mästaren eller gesällerne gåfvo honom stryk. För att lugna honom gaf mästaren honom tillsägelse att gå ned till Stadsgården efter vatten.
»Sjövatten måste vi ha upp hvar dag,» sade Plank upplysningsvis till mig, »och det får Kalle bära med ok och ämbar. Går han Söderbergs trappor, är det inte lång väg alls.»
»Tag de stora ämbaren,» ropade han till gossen, »och olycklig du, om du spiller ut något på vägen.»
Kalle var elfvå eller tolf år, blek och spenslig. Han såg alltid skrämd ut och alltid hungrig också, fastän mästaren klagade öfver pojkens vargaptit.
»God mat får han», sade Plank, »äkta svensk föda. Men gesällerne äro så bortskämde, att de grina åt maten. Det är icke godt föredöme, skall jag säga.»
Med »äkta svensk föda» menade Plank salt strömming och sur mjölk, hårdkokta ärter och några fläsksvålar, härsken sill och rågmjölsvälling.
Mäster Plank var visst icke elak, oaktadt gesällerne kallade honom »en äkta kanalje», men han var en man af sin tid, hade själf uppfödts med salt strömming och sur mjölk och lika väl slagit sig fram i lifvet och ansåg därför, att ingen annan borde hafva det bättre häller. Lika mycket stryk som han själf fått och lika ringa och lika dålig föda, det var hvad han unnade en lärgosse.
För öfrigt unnade han just icke gesällerne mycket annat. Han klagade ständigt öfver deras oförskämda
