ty hon var en god och eftergifven hustru som höll af sin man, men när han gick upp i kollegiet, och hon satt ensam hemma och stirrade ned på Järntorget, så hände det, att en och annan tår föll på hennes arbete.
»Och jag som trodde, att jag skulle få riktigt roligt, när jag väl vore gift med min lille, glade Janne,» suckade hon.»
»Sa’ frun något?» frågade jungfru Mari.
»Jag? Nej, visst inte,» svarade fru Allander och torkade i smyg bort tårarne.
»Frun har bestämt tråkigt,» förklarade Mari.
»Hur kan Mari tro det?»
Hon ville visst icke, att någon skulle märka, huru det stode till. Hon gjorde också alt för att foga sig efter mannens önskan, men detta tvång inverkade ofördelaktigt på hennes lynne och slutligen äfven på hennes hälsa.
Allander kände sig nöjd med sin lilla hustru och såg icke huru ledsamt hon hade. Han skrattade och var ständigt vid godt lynne utan att känna den ringaste åtrå efter sällskapslif, teater och andra nöjen. Och när han icke hade begär efter sådant, kunde han ej föreställa sig, att hans hustru skulle hafva det.
När sommaren kom, frågade fru Allander, om de inte skulle hyra sig ett sommarnöje på Essingen eller Ekensberg eller hvar det kunde finnas något trefligt, men då skrattade hennes man åt hennes högt flygande planer.
Sommarnöjen vore endast för fint och rikt folk som hade godt om tid, förklarade han. Frun menade, att de kunde vara lika fina som någon annan och ville hon bedja sina föräldrar om pengar, skulle de visst icke neka henne. Men om något sådant ville Allander
