folkträngseln på Bastilleplatsen omkring de »charlataner» som där sålde botemedel mot alla sjukdomar, gjorde taskspelarkonster, sjöngo visor, stodo på hufvudet och förutsade tillkommande ting.
Men när gesällen kom till Stockholm igen, så var han den »fine parisaren», dagens lejon i alla handtverkarkretsar, högsta hönset i korgen. Så var det också med Laurent-Pierre, född Lars Petter.
Hemma vid Tjärhofsgatan tyranniserades han af farbrodern, men höll tal för kamraterne, så snart gubben vändt ryggen till, undervisade dem om deras rättigheter, försäkrade dem, att frigörelsens stund vore i annalkande, att folket skulle snart bryta sönder sina bojor och att man då borde vara färdig att deltaga i den heliga striden.
»Är ni färdige, gubbar?» sporde han, och mod och handlingskraft lyste ur hans vackra ögon.
Gubbarne, det vill säga de unge gesällerne, voro visst färdige, och det redan på ögonblicket, om så skulle fordras, men de kunde behöfva en styrkedryck, hvarför Kalle skulle springa efter ett halfstop bränvin, till hvars inköp man »salade».
»Fi donc!» utbrast då alltid Laurent-Pierre, hvilken i Paris vant sig af med bränvinet, men han ansåg sig dock böra vara kamratlik, hvarför äfven han deltog i insamlingen af styfrarne.
»Jämlikhet framför alt,» sade Laurent-Pierre och gaf Kalle, som stod och gapade, en så häftig örfil, att pojken störtade hufvudstupa ut på gården. Det hörde till den undervisning i yrket hvilken man bestod en lärgosse.
Så förflöt vintern. När snön började smälta i Planks trädgård, och han gick och funderade på att flytta kärleksguden ur vinterkvarteret i lusthuset ut i det fria, och
