myndigheten i farbroderns person, sade mäster Plank likväl ingenting. Han såg blott fundersam ut, och då Laurent-Pierre ännu en gång skrek sitt »vive la république!», lemnade mästaren helt saktmodigt verkstaden.
»Han är besegrad, det ser ni väl», utropade Laurent-Pierre. »Alle tyranner skola darra, och nu måste vi göra oss en glad dag.»
Man skrek och hurrade och gjorde glädjesprång bland likkistorna. Hvarför? Jo, för att republiken utropats i Frankrike. Det kändes ända till Tjärhofsgatan i Stockholm. Arbetets trälar i hela Europa och litet längre bort också trodde, att nu vore frigörelsens timme kommen. Mäster Planks gesäller voro därom fullt öfvertygade, ty det hade Laurent-Pierre sagt, och han måste väl veta det, efter han hade varit i Paris.
Det dröjde ej länge förr än verkstaden var tom, men redan innan gesällerne hunnit ut på gatan, hade mästaren själf åter lemnat hemmet. Äfven han hade gripits af underrättelsen från Paris och fått mycket att tänka på. Kanske att en sådan där omhvälfning kunde komma att inträffa också i Stockholm. Längre bort sträckte sig icke mäster Planks funderingar.
»Friheten!» mumlade han för sig själf, och han tyckte, att det funnes något mycket lockande i det ordet, men på botten af hans frihetstankar låg en föreställning om, att med frihet menades egentligen frihet för de »riktige mästarne» att arbeta utan intrång af »fuskare».
Det var om den friheten mäster Plank talade, när han senare på aftonen kommit ända ned till Pelikan, den bekante källaren vid Brunnsbacken. Så långt från Tjärhofsgatan hade han ej varit på mycket länge. Men han var i behof af omväxling, tyckte han, af en friare luft än i hemmet eller på källaren Hamburg, och därför bytte
