han ut den luften mot den som fans i Pelikans store källarsal. Det var en följd af februari-revolutionen.
Om den revolutionen talades öfver alt i staden. Man hade plötsligt vaknat, tycktes det. Skottet från Boulevard des Capucines hade väckt äfven stockholmarne. Det var ett pratande och skrikande hvart man kom, ett brusande och susande, nästan en yrsel. Ville man göra revolution äfven här? Visst icke, men man rådde ej för, att man fått liksom elektricitet i kroppen, att man kände sig högst ovanligt lifvad, att kanske förhoppningar väcktes bland dem som dittills ej haft något att säga samt också bland dem som ej haft något att äta. Den »sociala frågan» kom genast fram, och den frågan hvilar innerst på frågan om äta eller icke äta, eller, på sin höjd, att äta salt strömming och sur mjölk, något som rörde mäster Planks gesäller och några andra tusental i samma ställning.
Men mäster Plank tänkte just inte så djupt. Han hade fullt upp att äta, till och med mycket bättre än salt strömming och sur mjölk. Det kunde duga för gesäller och lärpojkar. Han tänkte på den oförskämde fuskaren i Katrina Östra Kvarngränd som understod sig att täfla med en gammal mästare hvilken till och med varit bisittare i ämbetet.
Det där ligger nu långt från vår tid, men det står lifligt för mitt minne, när jag ser det gamla adresskortet som gifvit anledning till upptecknandet af denna lilla skildring ur handtverkslifvet för tretio år sedan.
På Pelikan sysselsatte man sig med toddy, punsch, tobaksrökning och politiskt kannstöperi. Där gick det lifligt till. Plank fick höra åsigter om hvilkas tillvaro han aldrig kunnat drömma. Han rycktes med i strömmen af de brusande idéerna och lade äfven sitt ord till
