alldeles icke höra talas. Han ämnade visst icke tigga svärföräldrarne om en enda skilling.
»Herre Gud, lilla Euphrosyne, du kan väl vara lika glad, fast vi inte stoltsera med sommarnöje,» sade han och skrattade som vanligt. »Du har ju din man, vet jag.»
Frun försökte deltaga i skrattet, men det gick icke utan stor ansträngning, och när mannen gick till sitt ämbetsrum, satte hon sig åter att gråta.
Hon sökte vara en flitig och omtänksam husmoder, men det var ej tillräckligt för att sysselsätta hennes lifliga sinne. Hennes tid räckte till för mycket mera, och hon var för ung och oerfaren att kunna egna sig åt några sysselsättningar af högre art. Ehuru hon fått en tämligen god uppfostran, var hennes bildning likväl ej tillräcklig för att länka hennes uppmärksamhet vid ädlare sträfvanden. Det var också något, hvarpå hennes man ej förstod sig.
Hon kunde slutligen icke deltaga i mannens glada lynne, men det tycktes han ej märka. Han var nöjd med verlden och roade sig med att räkna ut, när han skulle befordras till kamrer.
»Om söndag är det en lustresa till Skokloster,» sade fru Allander en dag. »Hvad säger du, om vi skulle fara med?»
»Ja, om jag bara hade tid,» svarade mannen.
Men han ansåg sig icke hafva tid, och aldrig fick han tid häller, hvarken den sommaren eller någon af de följande.
Så fortgick det under några år. Alt var oförändradt i den lilla våningen vid Järntorget. Fru Allander sökte att göra hemmet så trefligt som möjligt, men hade ledsamt, och ej häller tillfredsstäldes hennes efter modersglädjen längtande hjerta. Hon skrattade högst sällan,
