de många andra som susade genom tobaksröken och spritångorna.
Dagen därpå vaknade han med en kanske något oredig, men likväl fullt utbildad föreställning om att han borde gripa in i politiken. Hvarför skulle icke äfven han vara med om något stort? Han funderade på att gå in i Reformvännernes sällskap och arbeta för representationsreformen.
»Det vore väl tusan, om jag inte då skulle få bugt med de fördömde fuskarne!» utropade han, gick till mahognischatullet som stod på salsskänken och tog sig en morgon-tankställare.
Han tycktes hafva helt och hållet gått från sina gamla vanor. I verkstaden satte han icke sin fot på flere dagar, men det gjorde icke häller hans brorson, lika litet som någon af de öfriga gesällerne. Där funnos blott Kalle och Janne som bland likkistorna lekte hök och dufva och andre glade lekar.
Själf gick Plank först till Pelikan och sedan, hvad som var ännu ovanligare, ända in i »sta’n», till Hoppet och Dufvan, och på alla dessa ställen blandade han sig i de lifliga politiska samtalen.
»Reformen måste genomdrifvas!»
Till den slutsatsen hade Plank kommit, och han tvekade ej att öppet förkunna det, men med »reformen» menade han näringsfrihetens afskaffande.
Man kunde omöjligt känna igen den beskedlige snickaren som förut blott grälade på gesällerne och på sina lediga stunder satt och njöt en lugn tillvaros fredliga glädje bland grenarne i den stora linden. Nu var han midt inne i det politiska lifvet, det vill säga sådant detta uppenbarar sig på källare och i enskilda samqväm. Det var februarirevolutionens skuld, och Plank var,
