upplyste en annan gäst, »och banketten börjar klockan precis tre.»
På aftonen samme dag hade Laurent-Pierre deltagit i en politisk öfverläggning mellan någre snickaregesäller, skräddaregesäller och målaregesäller hvilken hölls på Silfverskåpet på Riddarholmen och där det gått mycket lifligt till. Man hade kommit öfver ens om, att gesällerne borde hafva medborgerliga rättigheter med det första, men att arbetslönen skulle genast fördubblas.
»Och annat arbetsfolk då?» hördes en röst i hopen. »Sillpackare och järnbärare och sådane där, skola de inte ha samma rättigheter som gesällerne?»
Frågan möttes af ett skallande skratt. Sillpackare och järnbärare vore väl icke frie gesäller. Om den saken lönade det icke mödan att öfverlägga.
»Fem tusen medborgare samlas i morgon afton på Brunkebergstorg,» ljöd en röst. Om det var medborgaren Planches eller någon annans, är icke afgjordt.
Morgonen därpå funnos tillkännagifvanden på många väggar och husknutar, att fem tusen medborgare skulle samlas på aftonen på Brunkebergstorg.
»Nu skall man få se, att det blir något af,» hette det öfver alt i staden, och på eftermiddagen gick man ut för att se huru det skulle »bli något af».
Det vardt också något af. Marsoroligheterna i Stockholm 1848 äro väl ännu icke glömda.
Laurent-Pierre infann sig naturligtvis på Brunkebergstorg, och där fans äfven hans farbror hvilken nöjt sig med att utanför De la Croix’ salong deltaga i reformbanketten. Brorsonen hurrade, men farbrodern teg och började se betänksam ut. Han tyckte, att det vore för mycket folk i rörelse och att han i folkhopen icke märkte någre kände borgare.
