dödades. Det var ohyggligt, tyckte mäster Plank, men döda människor behöfva likkistor, och det kunde kanske vara någon tröst.
»Hvem vet, dess utom,» mumlade mästaren, »om inte den fördömde bönhasen i Östra Kvarngränd är ute och låter skjuta i hjäl sig.»
Det var en ännu trösterikare, till och med en riktigt glad tanke. Men säkrast vore det i alla fall att skynda hem så fort som möjligt. Revolutionstankarne voro redan på flykten.
Men hvilken syn mötte honom, då han kom in på gården i hemmet! På gatan var det redan mörkt, men gården upplystes af en storartad brasa som lågade vid foten af den stora linden. Omkring den brasan dansade mörka skepnader under vilda tjut och hesa skrattsalvor. Längs trädgårdstaketet syntes likkista bredvid likkista, alla resta på ända, en ohygglig rad som upplystes från det flammande bålet, och när de hoppande skepnaderna kastade sina skuggor på de i eldskenet glänsande kistorna, tycktes äfven dessa röra sig, få lif och dansa med i hopen.
Mäster Plank stod slagen af häpnad, af förskräckelse till och med. Synen var onekligen öfverraskande och ej så litet hemsk. Hade de döda kommit till baka för att lemna igen sina kistor? Voro de icke nöjda med mäster Planks arbete? Å, det vore en skymf som mästarn icke kunde öfverlefva.
Men de voro visst icke döde, desse som skuttade omkring bålet. Mästaren kände snart igen sine egne gesäller, både Andersson och Lundström och ett par andra. De skreko som gastar, det är sant, och icke som fredlige inbyggare i Katarina kyrkogårdsjord. Emellan skriken och skrattet hälsade de flitigt på några buteljer
