som fått sin ofta störda hviloplats i en öppen och gapande likkista.
Kistorna voro också nya, framdragna ur det stora lagret, och oupphörligt drogos andra fram ur sina gömslen, släpades till bålet och stäldes i beredskap för att underhålla detta.
»Kalle, spring efter gubben i trägåln. Vi ska lägga’n i en kista och låta’n brinna!» ropade en af de i hexsabbaten deltagande, och tog en väldig klunk ur en butelj.
»Ser du till mästarn,» tillade en annan, »så låt’en följa med.»
Den uppmaningen följdes af ett uthållande skratt. Lågan flammade högre, ända upp till lindens grenar. Dansen vardt vildare. Tjutets styrka ökades. Människor och likkistor, eldbränder och bränvinsbuteljer tumlade om hvar andra. Man drog just fram en ny, glänsande kista för att vräka henne på elden, och Kalle kom släpande med den lille kärleksguden som också skulle dömmas till bålet.
Det gick för långt, tyckte mäster Plank som hunnit sansa sig och fatta mod. Han skyndade fram, fattade Kalle i håret och ruskade honom, under det hans vrede i ord utbröt mot gesällerne.
»Lefve friheten!» vrålade desse, svängde eldbränder och hoppade i de mest vanvördiga skutt omkring mästaren.
»Kalle,» fortfor Plank och ruskade honom ännu häftigare, »du springer genast efter polisen. Mordbrännarne skola häktas. Fästning skall ni få alle samman.»
»Oho! fästning! lefve friheten! Skål, gubben lille!»
Gesällerne tjöto i rusigt öfvermod. Kalle vrålade af smärta. Det var alltid han som fick sitta emellan. Mästaren släpte icke gossens hufvud, under det han oupphörligt uppmanade honom att springa efter polisen.
