ut för att få taga hämnd på gesällerne. Kanske att de voro uppviglade af kanaljen i Östra Kvarngränd.
»Jag får inte tag i nyckeln,» klagade Laurent-Pierre, »man måste väl bryta sönder låset. Vet onkel, att upproret i staden nu är i full gång? Det är kanske så godt att onkel håller sig gömd. Man vill åt alla mästare. Onkels gesäller veta nog hvad de göra. De handla efter bestämd plan. Det här ser allvarsamt ut. Jag är riktigt ängslig för onkels skull.»
Hvad skulle mäster Plank taga sig till? Han trodde, att man nu hölle på att sköfla hans egendom och att kanske ännu värre ting skulle inträffa. Brorsonen vore den ende som kunde afvärja den hotande faran. Han hade mycket inflytande på de andre gesällerne. Men farbrodern hade just icke visat sig så vänlig mot honom.
»Laga, att jag kommer in till mig,» hviskade Plank genom dörrspringan. »Här är fördömdt kallt. Jag kunde behöfva mig en varm toddy, och du skulle också ha en. Då kunde vi språkas vid, käre Lars Petter.»
Men icke hittades nyckeln och icke fick Laurent-Pierre tag i något verktyg att bryta sönder låset. Under sökandet återvände han oupphörligt till lusthuset, förtäljde om gräsliga ting som skulle tilldraga sig i Stockholm och beklagade de stackars mästarne.
Slutligen återfans den så länge efterspanade nyckeln, men det var först sedan mäster Plank i sin ångest lofvat brorsonen att upptaga honom till delägare i rörelsen.
»Det är det enda som kan rädda onkel,» försäkrade brorsonen, »och det sker bara för onkels egen skull.»
Laurent-Pierre förtäljde äfven, huru han genom sitt inflytande förmått gesällerne att afstå från förstörelseverket, men att de rufvade på mycket rysligare afsigter och blott väntade på den stora revolutionen för att
