och den lefnadsglada unga kvinnan förvandlades småningom till en ganska svårmodig människa, fastän hon sökte för sin ständigt leende man dölja detta svårmod.
Någon gång sade han:
»I dag ser du blek ut, käre Euphrosyne.»
Men det var blott en förbigående anmärkning som han själf strax därefter glömde. Det föll honom icke in, att hans hustru kunde hafva ledsamt i en så nätt våning och med en man som samvetsgrant skötte sin tjänst i kollegiet och såg glad ut hvar gång han kom hem och hvar gång han gick ut.
Fru Allander tynade bort. Det var hvad jungfru Mari en gång tog sig friheten att säga sin husbonde, men då skrattade han och förklarade, att Mari pratade dumheter.
Slutligen angreps frun af en allvarsam sjukdom. Läkaren kom och såg betänksam ut.
»Något farligt kan det väl inte vara,» sade Allander. »Det är omöjligt. Min hustru har ju aldrig förr varit sjuk.»
Läkaren sade ingenting, men han kom flera gånger om dagen och gjorde sig mycken möda med att efterforska sjukdomens orsak för att därigenom lättare finna ett botemedel. Det drog långsamt ut.
Under den tiden afled först fru Allanders far, och kort därefter hennes mor.
»Det är för olyckligt, att svärföräldrarne skulle dö just nu,» sade Allander med uppriktigt deltagande. »Nu blir Euphrosyne kanske ännu sämre.»
»Å nej,» sade läkaren, »hon är redan förut så sjuk, att någon egentlig försämring väl inte inträffar ännu på någon tid.»
