husarlöjtnant, vacker karl, rask, att ej säga djärf. Det var Valborgs kusin, Sten Ulfhierta, son till gamla frökens äldre bror hvilken, liksom Valborgs far, var död för länge sedan och, äfven i det fallet lik sin bror, i lifstiden gjort af med hela sin förmögenhet, något som däremot ingalunda var händelsen med syster Jacquette.
»Hvilket vackert par!» sade gumman alltid, då Sten och Valborg valsade förbi henne eller då de sjöngo duetter.
Löjtnant Sten var gamla frökens guldgosse. Hon var rättvis mot hela verlden, men mot honom var hon stundom riktigt orättvist öfverseende och efterlåten, mycket mer än mot Valborg hvilken dock äfven ägde en rätt vacker del i gummans goda hjärta.
Det antogs allmänt, att Valborg och Sten skulle ärfva gumman och gifta sig med hvar andra. Löjtnant Sten antog det naturligtvis också, men hvad giftermålet anginge, var han icke så egenkär, att han kunde antaga, det kusin Valborg också skulle antaga det såsom något alldeles afgjordt.
Många omständigheter talade mot ett sådant antagande från Valborgs sida. Hon var glad i hans sällskap, dansade med honom, var vänlig, till och med älskvärd, men alt detta var hon också mot alle de öfrige unge männen som kommo i fröken Jacquettes hus. Hon utmärkte icke sin kusin framför någon annan. När han började slå på några ömmare strängar, skrattade hon och gjorde narr af honom. Det hade till och med händt ett par gånger, att Valborg från skrattet och skämtet plötsligt öfvergick till en ganska afmätt hållning och, hvilket visst icke för öfrigt låg i hennes natur, såg förnäm och kall ut för att därigenom afspisa friaren.
Men friaren lät icke så lätt afspisa sig. Han
