»Alt det där kan vara mycket intressant,» förklarade Valborg, »men hufvudsaken är, att jag kan få ett bord, ett visst bestämdt bord att dansa, ett af fasters förmaksbord, och det ju förr dess hällre.»
Det trodde väninnan icke skulle vara så omöjligt, och då klappade Valborg henne, kyste henne, gaf henne de vackraste smeknamn och förklarade henne vara sitt lifs goda ängel.
På aftonen var tämligen stort sällskap åter samladt hos fröken Jacquette. Några bland ungdomen uttryckte sin önskan att få dansa. Sten Ulfhierta och Herman Lager skyndade från hvar sitt håll för att bjuda upp Valborg, men hon var så lifligt upptagen af ett samtal bland några af gästerne, att hon icke gaf akt på de täflande ungherrarne. Samtalet rörde den märkvärdiga borddansen som då gjort sin rund genom Europa och kommit öfver till Sverige samt de underbara bordandarne hvilka från sitt hemland i Nordamerika hittat vägen öfver hafvet och hunnit också Stockholms sällskapskretsar.
Stockholms sällskapskretsar följa alltid med sin tid, hålla sig ständigt i jämnhöjd med de stora samhällena i de land där moden skapas och där det nya först framträder. Det nya är icke alldeles outgifvet och ouppvisadt, när det kommer till Stockholm, men det är dock ännu nytt, således aldrig förlegadt eller med någon unken bismak.
När borddansen först kom till Stockholm, under förra hälften af 1850:talet, var han ganska ung, kanske knapt ett par år. Han hade med ungdomlig raskhet dansat öfver Atlanten, dansat genom England och möjligtvis äfven genom någon del af det europeiska fastlandet, och så dansade han in i Stockholm och här surrade han länge nog omkring.
