stod jungfru Mari, neg och bad om ursäkt, att fröken icke kunde taga emot. Både gamla fröken och unga fröken voro illamående, försäkrade jungfrun.
»Det är den fördömda borddansens fel.» sade Lager och såg både bedröfvad och ond ut.
»Det är kanske snarare efterhängsne narrars skull,» slängde Sten Ulfhierta fram.
Lager gaf honom ett hotande ögonkast, men tvingade sig till tystnad.
»Skola vi inte gå upp till Camarchs och få oss ett glas punsch?» föreslog en af sällskapet.
De öfrige hade ingenting emot förslaget, med undantag af löjtnanten och häradshöfdingen, hvilka hvar på sin sida ville aflägsna sig.
»Ulfhierta får inte smyga sig undan,» sade förslagsmakaren och höll fast löjtnanten.
»Inte må du tro, att du får rymma,» sade en annan till Lager, och efter några insagor från bägge hållen följde så väl häradshöfdingen som löjtnanten med upp till Brunkeberg, där Camarchs stora kafé då samlade rätt mycket folk om aftnarne. För tillfället träffades där flere bekanta, och snart satt ett ganska stort sällskap glade herrar omkring ett par punschbuteljer, hvilkas innehåll snart gjorde glädjen ännu större.
Men Lager var icke vid godt lynne och trifdes ej i granskapet af Ulfhierta. Han gick och satte sig bredvid en ensam herre som läste i ett utländskt blad och började med honom ett samtal på franska.
Den ensamme herrn, hvilken Lager kände sedan någon tid, var en polsk grefve Miacensky, som på den tiden var en daglig gäst på Camarchs kafé och hvilken många stockholmare sannolikt ännu påminna sig, en lång, mager man med ett något nött uttryck, och som vistades
