och en hel mängd feta kor med klingande bjällror och då han skulle få höra alphornens ljud igen, en dröm hvilken aldrig vardt verkligheten, han for nu upp ur sin slummer. Ljudet af örfilen hade varit starkare än af alphornen.
Hvad vore då på färde? Kunde någon glömma sig till den grad, att han på ett »bättre» ställe började slagsmål?
Det var hvad hr Camarch frågade på sin graubünder-munart, litet svenska och mycket romaniska, i hast framslungadt i sömnyrseln.
»Aha, en duell», sade den polske grefven, och bröstet höjde sig kanske ännu en half tum.
Löjtnanten, hvars ansigte nyss förut varit ganska blomstrande, en följd kanske af de många glas punsch som han i hast störtat i sig och som väl äfven orsakat de högljudda anmärkningarna mot Lager, var nu ytterligt blek, men ur de blodsprängda ögonen slungades blixtar af hat mot den som vågat tillfoga honom en sådan skymf. Han förklarade slutligen, när han hunnit sansa sig så mycket, att han kunde få fram ett ord, att skymfen måste aftvås i blod. Han utmanade därför Lager och bad ett par af vännerne att närmare ordna striden.
Lager hånskrattade och förklarade, att han aldrig kunde vara så narraktig att antaga en sådan utmaning. Denna förklaring hade till följd ett nytt utbrott af Ulfhierta, och under det vännerne sökte att lugna honom samt lade sig emellan de stridande, kom hela rummet i uppror. Gästerne togo parti för och mot. Någre menade, att löjtnanten borde tuktas, andre att den oförskämde häradshöfdingen förtjenade allvarlig näpst. Man skrek och fäktade med armarne, äfven med käpparne,
