morgon, just som hon med en tacksam blick tryckt sin mans hand, när han lofvade henne, att de skulle fara ut på landet.
Enklingen var tröstlös, tog genast afsked från kammarkollegium, stängde in sig och grubblade på hvad läkaren sagt honom. Han sökte visserligen trösta sig med det medvetande, att han handlat i fullkomlig okunnighet om hvad som egentligen fattades i hans hustrus lycka, men det stod dock ständigt för honom, att det varit han, den glade Allander, som ledsnat ihjäl en så god och så vacker kvinna.
Sedan han plågat sig på det sättet någon tid, kom jungfru Mari en morgon in till honom och frågade, om han ej någonsin tänkte gå ut.
Allander snäste af henne, men kom att se på henne och fann henne ganska blek.
»Hör, Mari», sade han plötsligt, »hur är det med henne? Hon ser fasligt blek ut. Mari har kanske tråkigt?»
Pigan såg förvånad på honom.
»Å ja, här i huset har man just inte någonsin haft roligt», svarade hon. »Det fick salig frun i lifstiden nog erfara.»
Allander höll på att brusa upp, men häjdade sig.
»Vill Mari gå på spektaklet i afton, så skall jag bjuda henne, och hon kan ta med sig någon bekant eller ett par, tre bekanta.»
Mari stod handfallen af förvåning. Aldrig förr hade husbonden bjudit henne på spektaklet.
»Och så behöfver Mari nog frisk luft också», fortfor Allander. »Om söndag kan ju Mari fara ut och roa sig och bjuda några bekanta med sig. Far hvart hon vill, men kom bara igen till klockan tio, så att jag får mig mitt
