nya visitkorten i fickan. Innan middagen kunde han kanske få tillfälle att använda dem. Men just som han öppnade dörren för att gå ut, stötte han på vaktmästar Petterson hvilken kom med tillsägelse från presidenten Isberg, att häradshöfdingen skulle titta upp till honom, innan han ginge i hofrätten.
»Det är för fiskalsförordnandet,» sade Lager.
Vaktmästaren sade ingenting vidare, men Lager hade märkt ett snäft uttryck i hans hälsning, och Lager viste, att snäfhet hos en vaktmästare som har presidentens förtroende icke betyder något godt. Han kom att åter tänka på gårdagsuppträdet, och en högst obehaglig aning fick makt med honom.
Aningen bedrog honom ej häller. Presidenten var vid mycket dåligt lynne. Han hade redan tidigt på morgonen fått underrättelse om uppträdet på Camarchs kafé och sedermera tagit riktigt noga reda på alt som där tilldragit sig. Efter den offentlighet som uppträdet fått och då det ännu icke vore säkert, att ej polisen komme att taga saken om hand, kunde hofrätten, det borde vice-häradshöfdingen väl finna, förklarade presidenten, icke låta honom få en fiskalsbefattning.
Lager både bleknade och rodnade, men var för stolt att tigga om förbarmande. Presidenten visade sig, oaktadt han var ganska missnöjd med häradshöfdingen, likväl icke ovänlig och förklarade, att som domhafvanden i Norrbottens norra domsaga för tillfället behöfde en medhjälpare, så hade presidenten tänkt på vice-häradshöfdingen och rådde honom att genast resa upp till Norrbotten och raka vägen till Korpilombolo, det ställe där häradshöfding Stenberg för tillfället uppehölle sig för att invänta det biträde som hofrätten kunde behaga skicka honom.
