Den här sidan har korrekturlästs
269
NÄR BORDEN DANSA

äfven till Juckasjärvi och Enonteki. Det första han fick se i Korpilombolo var ett sällskap lappar som sökte få ett krogbord att dansa. Ända dit hade borddansen sträckt sig. Lager vände sig med harm och förtviflan från sällskapet.

Under flera veckor hördes icke något samkväm af hos fröken Jacquette, men därefter öppnade gamla fröken sin salong igen. Valborg var allvarligare vorden, men deltog som förr i sällskapsnöjena. En bildad flicka får icke visa att hennes hjerta är krossadt, såsom det heter på gammalt romanspråk. Valborg led, men höll sig tapper och dansade äfven, mest med sin kusin, tycktes det. Däremot ville hon icke mera egna sig åt någon borddans. Hela hennes förra ifver för den dansen hade plötsligt försvunnit. Flere bland fröken Jacquettes gäster funno dock fortfarande behag i sysselsättningen, och de påstodo, att borden verkligen dansade. Det var dock ett som aldrig rörde på sig, och det var det stora förmaksbordet vid hvilket Valborg fäst sin förhoppning.

»Skola vi inte försöka med stora bordet en gång till?» sporde löjtnanten hvilken nu åter var den lyckligaste människa, tyckte han själf, sedan den odräglige häradshöfdingen lemnat honom fältet fritt. Den skymfliga örfilen brann väl ännu på kinden, åt minstone i löjtnantens minne, men skymfen vore dock till en del utplånad genom att upphofsmannen flytt och dermed förklarat sig skyldig och öfvervunnen. Löjtnanten var glad att slippa se honom ständigt vid Valborgs sida och tviflade ingalunda på att själf förr eller senare få den vackra kusinen till hustru.

»Tala aldrig om det där bordet, kära Sten,» sade Valborg, och hon tillade för sig själf. »Faster visste nog hvad hon lofvade. Det är ett åt minstone för andar orubbligt bord.»