Den här sidan har korrekturlästs
270
NÄR BORDEN DANSA

När Kirsteinska trädgårdens lundar började grönska — det var strax bredvid fröken Jacquettes bostad — »eklaterades» förlofningen mellan Sten och Valborg. Han var strålande glad, och hon gret. Hon uppoffrade sig, men det är ju det kvinnan skall göra, heter det. Hennes uppfostran hade lärt henne den pligten.

»Gråt inte, kära barn,» sade fastern. »Har du hört, att den där Lager skall vara förlofvad med en rik sågverksägares dotter i Norrland?»

Det trodde Valborg icke vara sant, och det var det ej häller då, men det vardt sant några år därefter.

När Kirsteinska trädgårdens lundar började fälla sina blad, stod Stens och Valborgs bröllop. Då var Sten ännu mer strålande glad och utmärkt vacker i sin ståtliga husaruniform. Valborg gret icke mera, men hon var mycket blek, och af den förra glada tillförsigten syntes ingenting vara kvar.

»Hennes lycka öfverväldigar henne,» sade bröllopsgästerna.

»Stackars min Valborg,» sade faster Jacquette, »men det går nog öfver. Ingen annan än min guldgosse skulle dock få henne.»

»Jag lyckönskar dig af alt mitt hjärta,» sade väninnan som lofvat att sätta fröken Jacquettes stora förmaksbord i gång.

»Din borddanskonst duger inte,» svarade Valborg, »men det måste jag för alltid glömma.»

Tjugusju år hade förflutit från den dagen, då en afton en hyrvagn stannade utanför ett hus vid Klara Bergsgatan. Ur vagnen stego en äldre herre och ett ungt fruntimmer.

»Låt mig se, nummer . . . ja, här måste det vara,» sade herrn, »men jag känner inte riktigt igen huset. Det