Den här sidan har korrekturlästs
272
NÄR BORDEN DANSA

en ung, tjusande skönhet! Han såg förvirrad ut, men bockade sig djupt.

»Är det verkligen häradshöfding Lager?» sade fru Ulfhierta. »Häradshöfdingen får ursäkta, men jag har sannerligen svårt att känna igen häradshöfdingen.»

»Jo, jo, vi äro inte alldeles de samma som för tjugusju år sedan,» svarade Lager, men då fick han se ett litet sken som af ungdom i den fetlagda fruns ännu vackra ögon, och den gamla Valborg, nej, den unga i den gamla kvinnans skepnad stod åter för honom. Han tryckte hennes hand, och fick en svag handtryckning till baka, hvarefter han förestälde sin dotter som genast moderligt omhuldades af värdinnan.

»Det är löjtnantens fel att bordet inte dansar,» hördes en fruntimmersröst från ett af borden.

Lager tyckte, att han hört den rösten förr. Hon var så egendomlig, att åren icke kunnat göra någon ändring i hennes ljud. Det var väninnan som umgåtts med bordandar och nu åter knutit den gamla förbindelsen.

Men löjtnanten? Hvem vore väl han?

Det var löjtnant Sten Ulfhierta, alldeles som i forne dagar, hvilken satt och sökte få bord i gång, men det var dock icke samme Sten. Denne hade för ett par år sedan aflidit såsom öfverstelöjtnant. Nu var det hans son hvilken idkade borddanskonsten.

Fru Ulfhierta ville föreställa häradshöfdingen och hans dotter för det öfriga sällskapet, men man hade icke sinne för annat än bordets nöjen och egnade föga uppmärksamhet åt de nykomne. Det var endast den unge löjtnanten som vardt tankspridd, så snart han fick se Valborg Lager och oupphörligt fick tillrättavisningar af den gamla andeväninnan.