te . . . Se så, stå inte och gapa nu! Har Mari inga bekanta kanske?»
»Å jo, några har jag väl. Jag tackar herrn för att herrn är så beskedlig. Gud gifve, att alla fattiga stackare finge förströ sig emellanåt! Vet herrn, att här på Järntorgsgatan bor en gammal enkefru som har tre döttrar, unga flickor på sina tjugo eller tjugofem år, och de ha på flera år aldrig varit längre än hit till Järntorget eller kanske ned i fiskarhamnen.»
»Hvarför det då?»
»Kors, det kan väl herrn begripa, för att de inte ha tid att gå ut och röra på sig och inte råd att kosta på sig ett nöje. De sitta och sy dag och natt, kan man säga. Så se de också eländiga ut, skall jag säga. De äro hvita i syna som papperet på herrns skrifbord där.»
»Hm! hm!» mumlade Alander. »Känner Mari flera sådana där stackars fruntimmer?»
»Ja, bevars! På Kindstugatan bor en gammal möbelpolererska som är riktigt galen i landet, men aldrig kommer ut ur sta’n.»
»Hur kan en stadsbo vara galen i landet?» frågade Allander.
»Jo si, det är just de som ä’ det», förklarade jungfru Mari. »Inte bryr en landsbo sig så mycket om det han har hvar evige dag för ögonen.»
»Så-å! Ja, ja, det kan ju hända. Kanske att jag också skulle tycka om landet, om de fördömda myggorna inte funnes och om jag inte vore rädd för tjurar . . . Men hur var det nu med Mari och hennes bekanta?»
»Jo, jag känner flera anständiga flickor som sy kläder vid Skärgårdsgatan och som aldrig ha tid att roa sig och som det naturligtvis aldrig räcker till för, och en som gör snodder i Tyska Skolgränd och två som . . .