Han var ett »original», den gode Johan Allander.
Den dagen jag kom till honom och då han omtalat sin historia, hvilken jag här återgifvit fullkomligt troget, fastän icke med »originalets» egna ord, ville han också, såsom nämdt är, att jag skulle hjälpa honom.
»Mari är gammal och slö, skall jag säga», tillade han, »och jag är väl inte mycket kryare, jag häller . . . Säg nu hvad herrn tycker, att jag skall göra för att kunna uträtta något i stort.»
Jag tyckte, att han inte skulle plottra bort sin förmögenhet, utan skänka henne till någon stor och godt känd välgörenhetsinrättning.
»Är herrn galen?» utropade han. »Och det vågar herrn säga mig midt i ögonen, sedan jag gjort mig besvär för att riktigt visa, att jag inte vill höra talas om sådana där inrättningar med sina kamrerare, redogörare, sysslomän, förestånderskor och gud vet hvad de alt kallas som göda sig på fattiga kräks bekostnad. Det är inte att plottra bort pengar, det?»
Jag afstod från välgörenhetsinrättningen och försökte att väcka människovännens deltagande för fattige extra-ordinarie tjänstemän, men det aflopp ej bättre. Kamrern svarade på min framställning:
»För det första hjälper jag inte karlar. Det har jag ju sagt. För det andra skulle jag sist af alla hjälpa herrar extra-ordinarier. En sådan har jag sjelf varit och vet nog, att han finner tillfälle till förströelser af alla slag. Han dör min sann inte af brist på luft eller nöjen. Kanske jag skulle grunda en stiftelse för unge tjänstemäns sommarnöjen? Tackar ödmjukast! Nej, det är de stackars kvinnorna som måste uppmuntras, de fattiga, ensamma arbeterskorna, enkor och flickor, som skola räddas från att tyna bort. Det är detta som hvar och
