»Ser ni, det är jag som sätter lif i spelet bland olyckskamraterne,» sade han. »Jag kommer med färska nyheter från det glada stockholmslifvet, och det smakar något det för åtskillige stackare som varit instängde i flere månader, kanske i åratal. Jag talar om för dem, huru det för tillfället ser ut på Norrbro och operakällaren, hvad man spelar på kunglige teatern och hos Lindebergs och huru det spelas, och det naturligtvis mycket omständligare och lifligare än hvad de få läsa i bladen. Jag berättar alla fashionable news, alla skandaler, rykten och småhistorier som äro i fart i staden, hvad man roar sig med i en mängd offentliga sällskap och enskilda samkväm, om Amaranten och Innocencen, om det är mycket handel i bodarne och hvilka som gjort de bästa affärerna på börsen, om hvad man pratar i ämbetsverken, om afsked och utnämningar och de egentliga orsakerna till dem, om grosshandlar Östermans nya gigg och gubben Cederlunds ryska åkdon. Alt det där har jag naturligtvis reda på och sticker inte under stolen med något. Det ena intresserar somlige mer än andre, men alle tycka om att höra på mig, kan jag utan skryt säga, och man ledsnar inte, om jag också mer än en gång berättar samma sak. Så få vi oss små trefliga spelpartier, och ibland gör jag kortkonster och sjunger en och annan stump. Då står glädjen högt i tak, skall ni tro, och Sigge Svenman är högsta hönset i korgen eller i buren, om ni så vill. Det går friskt undan. Dricksvaror sakna vi ej häller. Sådana fattas aldrig på bysis.»
»Och likväl har du aldrig något emot att åter lemna de tacksamme kamraterne vid Hornsgatan?» anmärkte vi hvarje gång Svenman talade om det glada vistandet på gäldstugan.
»Nej, det har jag visst inte, och det bör väl inte
