Den här sidan har korrekturlästs
24
GÄLDSTUGAN, ZAMORSKANS KROG

förvåna er. Jag tycker naturligtvis mer om ett gladt lif utanför sjutiofyran än inom den där stängde porten. Men de som hafva ganska mycket emot min frihet, det är hotelets stamgäster. De tillfällige bry sig inte mycket om mig, ty de komma och gå och hinna ej bli husvarma, men de gamle förstå att sätta värde på en glad kamrat. Hvar gång jag underrättas om, att den fordringsägaren som kostat på mig en eller annan vecka i hotelet, åter tager sin hand från mig och att jag, tack vare vanligen er, mine vänner, ej längre har rätt att vistas där, uppstår en verklig sorg bland stamgästerne. Herre gud, att bror Svenman nu igen skall lemna oss, heter det. Nu få vi kanske inte på länge så roligt. Lycka till, bror lille, men du får nog kanske dine vägar hit åt snart igen. Glöm inte bort oss, käre du. Och så komma varma handtryckningar och afskedstårar med glas i hand. Det kostar sannerligen på att skiljas från så trogne kamrater, men jag vet hvar jag träffar dem en annan gång. Det är visst inte alle som jag återfinner vid nästa besök, och det kan göra mig ondt — ja, sannerligen menar jag icke uppriktigt — men, ni kan väl förstå, att friheten dock är bäst både för mig och kamraterne på det där stället . . . Se så, nu skola vi inte längre tala om den saken. Nu vill jag i ert sällskap glädja mig åt att åter hafva sluppit ut.»

Dagen vardt vanligtvis glad, och Svenman lade på den kanske grund till nödvändigheten att snart å nyo vandra till Söder, såsom han brukade säga. Han gick icke oftare till den stadsdelen än i sällskap med ett par af öfverståthållareämbetets »betjente,» och detta gjorde han visst icke frivilligt.

Till hans heder erkände alle hans vänner, att han använde alla möjliga bemödanden för att slippa