jag icke komma igen. Man slår efter mig ifrigare än någonsin. Låt mig träffa dig i afton klockan 9 i hörnet af Norra och Västra Humlegårdsgatorna. Tag med dig så mycket pengar du har och kan du vigilera i hop mera, så gör.»
Den token! Den där uppmaningen, tecknad på hans eget kort, hade han stuckit i ett nyckelhål, där någon annan, mindre vänligt stämd än jag, mycket lätt kunnat få tag i henne.
Det var hvad jag genast tänkte.
»Tag med dig så mycket pengar du har,» upprepade jag sedan för mig sjelf. Ja, det var lätt gjordt. Den bördan kunde jag nog bära och äfven aflasta mig utan synnerlig saknad, men att »vigilera i hop mera» fölle sig kanske något svårare. Sigge Svenman var ej den ende af vännerne som fann sig i hvad han brukade kalla »poetiska omständigheter».
Jag satte mig emellertid åter i rörelse, sprang hit och dit, gjorde alt hvad vänskapen bjöd mig och lyckades verkligen få i hop några styfrar.
Strax efter klockan nio på aftonen kröp jag ut från Humlegården genom ett hål på planket, sedan jag först öfvertygat mig, att ingen såge hvad jag företog mig. Det var på sensommaren och följaktligen tämligen mörkt, fastän icke ännu full natt. Årstiden för lyktornas tändande hade ännu ej inträffat.
Jag tittade mig omkring på Norra Humlegårdsgatan och kunde icke upptäcka någon människa, hvarefter jag skred fram mot hörnet af Västra gatan.
Mot planket skymtade en skepnad.
»Sigge?» ropade jag halfhögt.
»Är det du?» svarade Svenmans röst. »Det var väl. Jag tyckte mig riktigt känna igen Appelbom.»
