den glada sidan, den från hvilken Svenman sjelf brukade se äfven de svåraste omständigheter. Men den aftonen syntes han ganska dyster.
På min anmärkning, att vi icke kunde blifva stående där i hörnet, bak om Humlegårdens plank, svarade han icke. Han blott såg sig oroligt omkring.
Slutligen drog jag honom med mig ned åt Västra Humlegårdsgatan. När vi hunnit ett stycke i riktningen åt Stora Humlegårdsgatan, syntes två karlar komma upp för backen från den gatan.
Svenman stannade, fattade mig i armen och hviskade:
»Det är bestämdt Appelbom och Bergström. Kom, låt oss vända om.»
»Du är tokig med din Appelbom,» menade jag och fann hans fruktan högst löjlig.
»Ack, om du visste,» fortfor Svenman med sakta röst och skyndade på mig, »om du visste hvad det gäller den här gången, skulle du inte finna mig så tokig . . . Men, stanna, ser du där två misstänkta figurer från andra hållet.»
Ett par karlar syntes verkligen komma från det hörn, där jag nyss sammanträffat med Svenman. Det låg väl icke något underligt i att se folk äfven i aflägsna trakter af Stockholm, och jag gjorde narr af Svenmans rädsla.
»Jag känner igen den där långe,» hviskade han. »Du skall få se, att det är Paulin själf. Å, han har nog skäl i att få mig inom lås och bom. Men det skall inte ske. Kom med, kom med!» Han vek hastigt af till venster och skyndade upp för Ivarssons gränd. Jag hade all möda att följa honom.
Det bar först upp för och sedan med full fart ned
