till Träsktorget. Jag skrattade och ville häjda den flyende, men han vände sig om utan att stanna och gjorde tecken åt mig att se mig till baka.
Jag följde uppmaningen och fann, att vi verkligen voro förföljde af ett par karlar som med långa steg skyndade ned från höjden af Ivarssons gränd.
»Låt oss slinka in på krogen här,» hviskade Svenman och drog mig in på ett näringsställe vid Träsktorget. »Jag tror inte, att de sågo hvart vi togo vägen, och på någon krog kan jag inte misstänkas att hålla hus . . . Å, jag blef riktigt varm och andfådd. Men det måste bli slut på sådana här jagter . . . Vill madam låta oss få litet svagdricka?»
Han vände sig till krögerskan som med misstänksamma blickar betraktade oss, sedan vi kommit så där plötsligt inrusande i krogrummet.
»Vi väcka uppmärksamhet,» sade jag till Svenman. »Låt oss gå igen.»
»Nej, tack du! Har jag inte blott Appelbom, utan också Paulin själf i hälarne på mig, så får du min sann mig inte ur fläcken.»
Jag tänkte på hvad som händt mig ett par år förut. Två unge konstnärer — den ene är nu sedan många år en af våra förnämste målare — och jag hade, uppeldade af läsningen af Eugène Sue’s »Parismysterier», företagit oss att gå förklädde omkring på Stockholms gator för att söka äfventyr, hvarför vi äfven tittade in här och där på krogarne. Äfventyren voro dock ganska tunnsådda. En afton kommo vi in på en krog som fans i hörnet af Malmtorgsgatan och Nya Kungsholmsbrogatan, i då varande Dævelska huset, men det var en alt för snygg krog för att taga emot sådana gäster. Vi hade verkligen användt så mycken konst på vår utstyrsel, att
