Mitt goda lynne kunde de likväl icke kväfva, men Svenman såg alt ängsligare ut.
»Det är ju inte Appelbom någon af de här,» hviskade jag till honom, »och inte den förskräcklige Paulin häller. Se då inte hängfärdig ut. Du behöfver väl ej vara rädd för polisen, om du också flyr för slottskansliet.»
Vi måste naturligtvis uppgifva våra namn, men det tålde länge, innan Svenman kunde förmås att efterkomma den uppmaningen, och hans tvekan stärkte poliskonstaplarne i deras misstankar. På min enträgna uppfordran och då han såg, att man hölle på att förlora tålamodet, måste han slutligen fram med namnet. Vi lemnade våra kort och erbjödo oss att med andra papper i våra plånböcker intyga kortens riktighet.
»Å ja, vi skola nog taga vård om plånböckerna och alt annat som ni har på er,» förklarade polismännen. »Hvem svarar för att inte alt samman är stulet?»
Det gick för långt, tyckte jag och sade det äfven. Svenman såg olycklig ut.
Polismännen menade sig vara i sin fulla rätt och behöfde för öfrigt icke hafva något undseende med oss. De hade sett oss vända om, då vi varseblifvit dem på Västra Humlegårdsgatan.
Hvarför hade vi sprungit ut för Ivarssons gränd? Det fordrade förklaring.
På den frågan kunde vi icke gifva något tillfredsställande svar.
Plånböckerna undersöktes. I Svenmans plånbok funnos endast några papper utan värde samt ett par tolfskillings bankosedlar; i min däremot hittades genast den penningsumma som skulle användas för Svenmans räkning.
Penningarne uppräknades noggrant.
»Hundra sextio sex riksdaler och tretiotvå skillingar
