banko! Jo, jag tackar!» utropade den ene poliskonstapeln. »Nu tror jag, att vi ha klart för oss hvarför ni ville kila undan.»
Det var odrägligt. Sällan har jag funnit mig i ett obehagligare läge, och likväl var jag åter färdig att skratta åt hela äfventyret.
»Nu tror jag, att vi kunna ge oss af,» sade en af konstaplarne. »Det är väl bäst, att vi ta de här gökarne med oss direkte till rådstun och sätta dem i godt förvar.»
Den andre tycktes dock hafva fattats af någon tvekan och talade om plånböckerna och papperen som intygade våra namn.
»Prat!» sade den andre. »Tjufgods alt i hop! De fina kläderna äro nog också stulna. Se bara, huru rocken sitter på den där! Det synes väl, att den rocken inte är gjord till den kroppen.»
Det skulle skräddarmästaren Blom, rockens förfärdigare, hafva hört! Han hade otvifvelaktigt stämt poliskonstapeln och tvungit honom inför domstol erkänna, att rocken sute som vore den gjuten på kroppen.
Men under det konstaplarne fortsatte sin öfverläggning, ryckte Svenman plötsligt till sig båda plånböckerne, rusade på dörren och försvann i mörkret.
De öfverraskade polismännen behöfde några ögonblick, innan de kunde sansa sig; men därefter rusade de också ut, skrikande med full hals:
»Tag fast tjufven!»
Mig hade de i brådskan glömt bort. Jag stötte undan Zamorskan som stält sig i dörren och skrattade med full hals. Det dröjde ej många sekunder förr än jag helt varligt kröp upp för Bödelsbacken och svängde in på Regeringsgatan. Jag hörde ännu konstaplarnes rop där nere på torget och tyckte mig äfven höra
