»Å nej! De äro ju inte ovanliga i vår krets. Vid dem lär presidenten väl inte fästa sig. Nej, det är nog något annat som kommit emellan, och nu har Svenman ju spårlöst försvunnit. Nilsson, vaktmästaren, påstår likväl, att han sett honom vid Surbrunn en afton och att han då slagit käglor med ett par hökare vid Stora Badstugatan.»
Det trodde likväl icke många. Svenman var en fin karl som aldrig umgicks med hökare, om de möjligtvis icke tillhört vännerne på »Söder». Jag sörjde de 166 r:dr och 32 sk. banko som Svenman tagit med sig jämte min plånbok, men tyckte kanske det var ännu ledsammare, att den glade vännen icke mera visade sig. Intet ögonblick kom jag dock på den tanken, att han tagit något förtvifladt steg.
Ungefär ett halft år eller något mer efter äfventyret vid Träsktorget fick jag ett bjudningsbref till en middag på Phoenix, och brefvet var undertecknadt Sigge Svenman. Jag kände mig gladt förvånad. Flere andre af våre gemensamme bekante hade, såsom jag snart erfor, fått dylika bref.
På utsatt dag gick jag till Phoenix. I nedra våningen träffade jag herr Davidson själf. Jag frågade, hur det hängde i hop med middagen som Svenman skulle gifva.
»Det hänger bra i hop,» svarade herr Davidson. »Jag har gjort mitt bästa. Herr Svenman nöjer sig inte med småsmulor, han.»
Jag gick upp. Svenman stod själf strax innanför dörren och tog emot sina gäster. Han var sig fullkomligt lik, men mycket gladare än då jag senast var i hans sällskap. Jag träffade månge vänner, men såg också ej
