få för mig okända anleten. Att få tala enskildt med värden var icke möjligt.
Vi satte oss till bords. Det var ett utmärkt bord med silfveruppsatser och dyrbara vaser och ett ofantligt antal blommor.
»Hvarifrån har Davidson fått så mycket blommor så här tidigt på våren?» sporde jag en vaktmästare.
»Dem har herr Svenman själf lemnat», förklarade vaktmästaren.
Hvarje gäst hade en stor och präktig blomkvast på sin serviett, men på min talrik under servietten låg ett stort bref.
Det vardt plötsligt tyst i salen. Hvar och en tycktes syssla med sin serviett. Jag öppnade mitt bref. Däruti lågo någre sedlar — ett hundra sextio sex riksdaler och tretiotvå skillingar banko!
Gladt öfverraskad blickade jag på värden som satt midt emot mig. I samma ögonblick tycktes alle gästerne med samma glada öfverraskning vända sig till värden hvilken smålog, nickade åt mig och åt alle de öfrige vid bordet. Hvar och en, med undantag af värden, satt med ett större eller mindre antal sedlar i handen.
»Räntor och omkostnader betalas in natura», sade Svenman, och soppan bjöds omkring, hvarpå han höjde sitt glas och bad gästerne vara välkomne.
Bland det stora antal personer som Svenman bjudit fans icke en enda som ej varit han fordringsägare.
»Jag tror inte, att jag glömt någon», yttrade han och drack med sina grannar. »Vi sakna fruntimmer i vårt lag, men det kommer sig däraf, att jag aldrig varit skyldig något fruntimmer, inte pengar åt minstone. Fru Valentin har aldrig haft förtroende för mina skuldsedlar, och nu får hon skylla sig själf, att hon ej är
